Ok, det känns väldigt kristrecksranding fräsig kavaj-businesswoman att prata om sin ”karriär” men det är den jag har lite ångest för just nu. Jag är väldigt bra på att vilja hitta på En Bestämd Plan. Då känner jag mig trygg och glad och säker. Så jag hittade på en plan, men ju mer jag tänker på den, hmm, desto mindre bra låter den.
Min plan var:
- Göra min MA nu i ett år
- Jobba ett år här, med vad som helst så länge jag får jobba, och spara inför Sverigeflytten, då vi måste stanna här två år eftersom det är så lånet på huset funkar (5 år… och eh nej jag vet inte hur, det bara är så, Js lån)
- Söka in till en film- och tv-produktionsutbildning som låter bra som är två år lång.
- Efter de två åren, förhoppningsvis ha ett jobb från praktiken.
Men söker jag in till det där programmet har jag tagit ut hela min CSN-tid. 6 år. Och grejen är, jag vet inte om jag vill lägga alla CSN-ägg i samma korg, för att använda en ful liknelse. Jag är så bra på att tänka ”Men jag kan det jobbet bara jag gör den exakta kursen” och lägga allt hopp hos den akademiska världen. Det går i släkten att vilja ändra yrke minst en gång under sin livstid (mamma är doktor turned tapetserare, pappa är jur kand turned copywriter turned säljare turned delägare i det företaget (väldigt business), äldsta systern har gått från att jobba för författaragenter till att bli dietist… ni fattar!) och jag tror inte att jag egentligen kommer bli sådär oändligt mycket bättre pga en viss utbildning.
Och jag vet inte om det låter konstigt, men jag har verkligen tänkt på det och jag är bara inte en sådan person som kommer att vara mitt jobb. Självklart kommer det att spela stor roll i den bild jag har av mig själv som individ, självförverkligande, allt det där, men jag tycker inte att karriär är allt. Familj, tid för annat, allt sådant känns precis lika viktigt. En kompis höll på att pressa mig idag om att jag borde vara med på massa projekt, men de faller på datumen då min mamma är här och hälsar på. Det finns inte ens i min värld att jag skulle säga ”Ursäkta mamma, jag ska bara göra gratisjobb som är bra för CV:n! Vänta du i mitt hus!” så länge. Det är liksom inte så… akut. Men han fortsatte att pressa på om hur mycket bra som kommer från det. Och jag sade till min kompis att även om någon ringde och bara ”Hej! Kom till London så får du din helt egna show att vara executive producer på!” skulle jag säga nej, för jag vet att mina förutsättningar för det här är att jag och J och Moppet får vara tillsammans. Det kanske låter trist men jag skulle inte tumma på det för en sekund. Ingen karriärschans skulle göra mig gladare in total än vad jag är med min lilla familj och ett jobb där jag helt enkelt är någorlunda nöjd. Hoppas det inte låter för blödigt. Jag börjar bara känna att jag inte behöver göra Det Ultimata Självföverkligande Superjobbet för att vara glad i hela livet. Jag tror framför allt att jag inte vill spendera den tiden på att lägga fokus på jobbet.
Just nu känns det som att jag skulle kunna jobba som allt möjligt. Huvudpassioner är tv och film, förut var det radio. När jag tonårsjobbade då och då på SR älskade jag stämningen, så himla rolig, skön och kreativ. Urbra. Jag tycker om tanken på ett sånt sorts jobb.
Det jag är rädd för är vaga titlar, kristrecksrandinga H&M-kavajer, något där jag känner mig som djävulen.
Jag är 23 och jag vet att jag kanske inte måste veta, men jag VILL gärna veta. Jag hatar att inte ha en plan. Men jag vet ju inte ens vad jag vill göra längre. Helt plötsligt bara känns det, rys och ont i magen och tänk om jag aldrig hittar till något jag gillar.
Jag vill inte alls vara med på projekten här. Det kanske inte alls är för mig? Fy. Just det här, att man ska vara så kul och öppen för alla arbetstider och platser. Det är inte jag! Jag gillar 9 – 5, på en fast plats oftast. Åh jag känner mig förvirrad och ohipp och helt osäker.
All hjälp och alla råd mottages med öppna armar.
